Vänta!

Som jag otaliga gånger skrivit om är dottern viljestark och krävande. Men det är ju alla barn i den åldern, tänker väl de flesta som läser detta. Och visst, det hör utvecklingen till och ska vara så. Men dottern är lite extra krävande, om man nu ska använda sig av det ordet. De vittnar om det på dagis också, men uttrycker det såklart med andra ord. I veckan berättade de att hon är väldigt högljudd vid matbordet, så fort frukosten/maten/mellanmålet kommer fram börjar hon peka och hojta och vill ha sin mat genast, hon kan inte vänta på sin tur. De säger åt henne att hon får vänta på sin tur, men det har inte hjälpt. Så nu har de börjat med tecken. De gör tecknet för vänta (handflatan upp i luften, som ett stopptecken). Då tystnar hon. Ett ögonblick. Sedan får de göra om det, tills det är hennes tur att bli serverad. Det är en rätt lustig scen att föreställa sig. I grund och botten är det ju skitbra, att hon tar plats och hörs och syns. Jag gillar det, för hon är motsatsen till hur jag var i dagisåldern. Men det funkar ju inte att skrika för att få som man vill direkt, inte när man går på dagis. Och inte hemma heller, i alla fall inte jämt och ständigt, för då orkar inte föräldrarna. Men här har vi inte hittat något sätt att få henne något mindre otålig. Kanske vi ska börja med vänta-tecknet vi också.