Veckan som gått

bild från meandi.se

Hjälp, åtta dagar sedan jag bloggade. Tiden rusar. Detta har hänt:
Förra söndagen var mina föräldrar här på eftermiddagsfika. När de åkt gick vi en sväng på stan och kollade julskyltningen samt var på ett vernissage. Vi har inte haft någon snö (bara lite puder), så vi kunde inte åka pulka som så många andra gjorde förra helgen.
I onsdags eftermiddag var jag och dottern på födelsedagsfika hos en kompis.
I torsdags gjorde jag en jobbgrej jag varit lite nervös inför. Pratade inför en grupp okända personer om saker jag aldrig pratat om inför en grupp. Men det gick riktigt bra, jag fick en massa positiv respons efteråt, fick höra att det var perfekt och proffsigt och att det verkade som om jag hade jag gjort det flera gånger förut. En liten kick. Visserligen kände jag att det var flera saker jag kunde gjort annorlunda, och ska göra nästa gång, men med tanke på att det var första gången var t.o.m. självkritiska jag nöjd.
I torsdags kväll var jag på Me & I-party (dottern stannade hemma med sin pappa). Köpte bara ett plagg, klänningen på bilden ovan.
Helgen har innehållit städning, adventspyntande med tre ljusstakar och en stjärna, pizza, babysim för dotter och sambo, jag stannade hemma och njöt av ensamheten. Nu sover dottern och när hon vaknar drar hon och jag och hälsar på hennes mormor (morfar är utomlands, så honom får hon inte träffa idag) och sambon får lite tid för sig själv. Sedan lämnar jag av dottern hemma lagom till gröt- och sovdags, och åker själv hem till en kompis för te och kortspel. Och imorgon är det måndag igen.

Bättre nu

Så fort vi kom innanför dörren efter att ha hämtat sambon vid tåget, blandade jag en drink. Jag dricker nästan aldrig, och definitivt aldrig för att jag är stressad eller mår dåligt, men idag behövde jag en drink. Eller rättare sagt två. Medan jag drack drinkarna gjorde jag halva städningen (golven får vänta till imorgon), det var ren glädje att få städa - trots att det är så trist - efter att inte ha haft tid att göra det i veckan, efter att ha levt i ett smärre kaos. Sedan levande ljus, pizza, te, chokladpraliner och jag såg två avsnitt av SOS Familj på webbteve. Och gissa vad, sambon nattade dottern på typ tjugo minuter. Ha ha, så ironiskt.

Som grädde på moset efter den jobbiga veckan fick jag mens med därtill hörande värk i eftermiddags. Men vädret var vackert och jag tog mig i kragen och klädde dottern i overall och gick ut på stan. Spenderade en hundring på choklad, tycket att jag behövde det. Först åtta praliner till kvällen, sedan varm choklad på Valhrona-choklad, med en liten klick grädde, som jag tog med mig och drack under barnvagnspromenaden längs ån. Avslutade med lekparksbesök. Gung-gung, som dottern säger, och massa skratt och sandlådelek. Innan vi åkte och hämtade vid tåget var vi hemma hos en kompis som skaffat kattunge. Dottern är jätteförtjust i katter, men har nästan aldrig varit i närkontakt med någon. Nu blev hon helt lycklig. Först fick hon klappa medan kompisens barn höll i katten. När katten sedan var på golvet och kröp dottern snabbt fram till den, lade armarna om dens hals och lyfte upp den - himla gulligt. Sedan mer klappande och gosande, hon böjde sig ner och lade kinden mot pälsen.
För hennes skull borde vi skaffa katt, men icke, jag är inte kattmänniska, kan inte tänka mig att ha någon. Hund vill jag ha, men det funkar inte i vår vardag, tyvärr.

Guldstunder

Jag var nära tårar när jag pratade i telefon med sambon i förmiddags. Och imorse när vi vaknade orkade jag knappt gå upp. När dottern åt frukost placerade jag stolen vid diskbänken, så att jag kunde passa på att diska i lugn och ro. Själv struntade jag i frukost, trots att jag var hungrig. Men mitt i det jobbiga glänser det till, flera gånger om dagen, med lyckliga stunder. Skratt och sång och kramar och pussar och förundran över hur smart hon är. Och sällsynta stunder då hon har ro att sitta i mitt knä och läsa bok. I förmiddags säkert tio minuter, det var vansinnigt mysigt. Sedan dansade vi till Everything beautiful must die, som Soundtrack of our lives spelade i fyrans morgonprogram. Jag dansade med henne i famnen och jag sa att sångaren heter Ebbot och då sa hon Ebbo! och sedan ville hon ner och dansa själv, medan jag höll hennes händer dansade hon sin nya jogga på stället-dans. Jag tappar tålamodet flera gånger varje dag nu, säger ifrån med hög och irriterad röst. Men mångdubbelt fler gånger om dagen kramas vi och jag säger att jag älskar henne och att hon är fantastisk. Jag har faktiskt aldrig känt mig som en så usel mamma som denna veckan. Och det är inte bara en känsla, det är sanningen. Men jag tror att jag fortfarande är tillräckligt bra. Det får räcka så just nu.

Jobbig vecka

Du gode tid. Jag är nära ett sammanbrott. Men imorgon kommer sambon hem och ska jobba hemifrån en hel vecka, så jag ska nog klara mig. Dottern är inne i en väldigt mammig (och pappig) period. Antagligen 18 månaders-separationsångesten som börjat komma, och hon vill vara i famnen mest hela tiden. Jag får inte ett skit gjort här hemma. Med några få undantag har det varit gråt och skrik så fort jag satt henne på golvet eller i sin stol när jag själv tänkt plocka undan eller diska eller något. Inte bara lite protester som förr, utan riktiga förtvivlade tårar. Så det är kaos här hemma. Saker överallt på golvet, diskhon är full o.s.v. Att halvåtta på morgonen hitta kläder som går att ha på sig utan att stryka har blivit lite av en sport. Dottern är alltid välklädd, men jag känner mig risig. Trasiga strumpbyxor (ett tränat öga ser snabbt om maskorna kommer att synas ovanför stövletterna eller ej), ostrukna kläder, blek och trött. (Fast igår fick jag en komplimang.) Situationen vore mer uthärdlig om jag bara fick någon liten tid för mig själv på kvällarna. Men dottern har inte velat sova. Först tar det timmar innan hon somnar, sedan är hon lättväckt så att jag får ligga bredvid eller så har jag somnat och vaknar inte förrän som inatt vid 4.30. Normalt somnar jag bara om då, men nu gick jag upp och åt lite och satte mig vid datorn. För jag blir tokig, irriterad, arg, ledsen, av att inte ha någon kvällstid för mig själv, inte ens kunna dricka en kopp te och se ett teveprogram eller läsa bok. Igår kväll låg jag och fantiserade om att boka in en hotellnatt, ensam, och julshopping i en närliggande större stad. Fantiserade om detta medan dottern stod som en fällkniv i sängen och babblade, och sjöng, och lekte, allt utom att sova. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag får sova några timmar utan obekväma varma kläder och linser som torkat i ögonen. Imorgon nattar sambon, det är lika säkert som att solen går upp.

Dramatisk dagislämning

Inser hur förskonade vi har varit från jobbiga dagislämningar. Tre gånger veckorna efter inskolningen var dottern ledsen. Två gånger slutade hon gråta så fort jag var utanför dörren, tredje gången tog det några minuter. Förutom dessa gånger har hon alltid varit glad och nöjd då vi har lämnat henne. Men så idag. Stort trauma. Jag grät förvisso inte när jag åkte därifrån, men minnesbilderna av hennes gråt och skrik har plågat mig under dagen.

Ordinarie personal var borta några timmar under förmiddagen idag, istället var två personal från en annan avdelning där. När vi kom hade inga andra barn kommit. De två i personalen står inne på avdelningen tillsammans med en specialpedagog. De hälsar, men ingen kommer ut i hallen för att ta emot. Jag klär av dottern och går in med henne (brukar bara lämna i hallen). En av personalen är trevlig och säger att hon bara ska gå in på sin avdelning en snabbis. Specialpedagogen hälsar och går iväg. Den andra personalen svarar i telefon. Jag går in och sätter mig och leker med dottern. Det märks genast på henne att hon inte är nöjd med att ingen ordinarie är där. De närmaste minuterna lämnas tre barn. Vikarien som pratat i telefon tar emot de barnen, vinkar i fönstret (fast det är föräldrarna som får ta initiativ till det, hon gör det inte). Jag påpekar efter ett par minuter att hon kan ta dottern så att jag kan gå, och så att vi kan vinka i fönstret. Hade jag inte gjort det hade vi väl suttit där fortfarande… När hon lyfter upp dottern blir det stort drama med högljudda protester, skrik och tårar. Jag säger att jag kommer att ringa när jag kommit till jobbet, för att kolla så att hon slutat vara ledsen. När jag går mot hallen ringer telefonen. Då svarar hon i telefon trots att hon har min storgråtande dotter i famnen. När jag tar på mig skorna ser jag plötsligt hur dottern nästan trillar ner på golvet, efter att slitit sig ur personalens famn. Tack och lov kommer då den andra personalen (som verkar mycket trevligare) tillbaka från sin avdelning och tar dottern i sin famn. Dottern är fortfarande smått hysterisk. När jag vinkar genom fönstret ser jag hennes tårar spruta och hon sträcker sina armar mot mig. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå in och hämta henne, och sedan låta henne vara hemma under förmiddagen tills ordinarie personal skulle vara tillbaka. Men bestämde mig för att åka till jobbet, jag tänkte att om jag går in är det ju lite som att signalera till dottern att jag tar henne därifrån för att det är dåligt att vara kvar där med okänd personal, jag vill ju visa henne att jag är trygg med att lämna henne där med annan personal. Men hade hon inte slutat gråta när jag ringde, då hade jag tagit hem henne. Jag fick ringa i 20 minuter innan det slutade vara upptaget. (Vilket innebär att en av personalen var upptagen i telefon så länge, och att det i praktiken då bara var en personal där med alla barn. Avdelningarna på dagis svarar i telefon en vecka var. Man kan ju tycka att en dag då all ordinarie personal är borta från en avdelning borde de kunna ordna så att någon annan avdelning svarar i telefon.) Då hade hon slutat gråta och satt och läste bok med den trevliga personalen.

Jag är så upprörd för att:
1. Ingen kom ut i hallen och tog emot dottern, trots att de hade tid eftersom hon var första barnet.
2. Personalen prioriterade att svara i telefon trots att hon hade ett storgråtande barn i famnen. Det är ju bara att strunta i telefonen och låta dem ringa upp igen.

Ska ta upp detta med ordinarie personal (kunde inte göra det idag, sambon hämtade). Konstigt nog är jag inte alls nervös för det, trots att jag fortfarande inte ”vågat” ta upp det här med att dottern luktar av personalens parfym när man hämtar henne.

Jag fattar inte hur man orkar om man har ett barn som ofta är ledset vid lämning, jag kunde inte koncentrera mig på att jobba förrän jag kommit fram på telefon och fått veta att dottern lugnat sig. Vilken himla tur vi har att hon alltid är så glad över att komma till dagis, hon glädjeropar varje gång vi svänger in på parkeringen.

Latsöndag

Åh, vilken underbar söndag! Bortsett från att jag har fått lite ont i hals och kropp... Dottern sov till 8.30. Gosade och lekte en stund i sängen. Sedan gick jag och hon upp medan sambon låg kvar en halvtimme. Under tiden fixade jag frukost och tände levande ljus. Åt och läste DN. Vid 10.30 åkte sambo och dotter till babysimmet. Jag stannade hemma. Gjorde äppelpaj* medan jag lyssnade på radio. Drack sedan te i soffan och bläddrade igenom några nummer av Amelia som jag fick av en kompis igår. Läste i Åsa Larssons senaste. Åt en avokado. Njöt av att vara ensam hemma. När de kom hem från lyckat babysim sövde sambon dottern, efter att ha gett henne lunch, medan jag fortsatte att läsa. Hon somnade snabbt och vi drack te resp. kaffe och åt äppelpaj med vaniljsås. Senare under eftermiddagen sov jag en timme. Det händer aldrig att jag går och lägger mig mitt på dagen (om jag inte slumrar till när jag söver dottern), så det var skönt. När jag vaknade var det mörkt och sambo och dotter var ute och handlade mat. Jag tittade på reprisen av Grey´s anatomy medan sambon lagade fiskgratäng med potatismos och svampsås. Vi ska äta middag när dottern somnat. Sambon nattar henne. Har hållt på i en kvart. Återstår att se om det går snabbt eller tar ett par timmar. Går det snabbt blir det här en fulländad söndag.

Det som har gjort denna söndag extra njutbar är att vi städade igår. Oftast sparar vi städningen till söndagarna. Helt idiotiskt. Att städa på torsdagen är bäst. Fredagen eller lördagen är det näst bästa alternativet. Söndagsstädningarna ska jag se till att vi helt slutar med. Dagen blir så mycket bättre om den inte innehåller ett par timmars städning.

* Receptet finns i senaste Buffé och det är en av de godaste äppelpajer jag har ätit.

Tjejmiddag

Ikväll har jag varit på tjejmiddag. Ätit god mat, druckit rödvin och likörer med godissmak, diskuterat barnuppfostran och bläddrat i gamla skolkataloger. Promenerat hem i natten, genom blåsig småstad. Klockan är över 2 och om några timmar kommer jag att ångra att jag inte har gått och lagt mig. Men det är så mysigt att sitta här, i nystädad lägenhet, och dricka en stor kopp tomtete (vad knäppt det ordet ser ut, men jag kan ju inte gärna skriva tomte-te, jag avskyr när bindestreck används på det viset) och lyssna på blåsten utanför. Höra sambon snarka lite inifrån sovrummet och veta att jag snart ska krypa ner bredvid dotterns sovvarma kropp. Krama och klappa henne lite, hon vaknar aldrig av det men ibland lägger hon armarna runt min hals i sömnen.

Spöke. Tjockt spöke.

Kan ingen tvångsinlägga mig på ett spa? Två-tre dagar. Alla behandlingar inkluderade. Min arbetsgivare till exempel, så att jag blev mer representativ. Jag kan inte minnas att jag har sett såhär trist ut någonsin i mitt liv (jo, jag vet att det finns ett par perioder men de har jag effektivt förträngt). Håret saknar lyster, hyn är blek och i och för sig inte jätteblemmig, men eftersom jag pillar på allt i ansiktet som pillas på kan, är det ändå illa ställt. Förslagsvis kan någon även sy igen min käft, så att bara flytande dryck och föda kan intas. För vikten är såklart det centrala problemet. Tio kilo minus och jag skulle tycka att det vore okej att se mig i spegeln igen. Ytterligare fem så vore det trevligt. Ytterligare fem så vore det nästan fantastiskt. Men jag oooorkar ju inte. Jag har ingen som helst karaktär. Ingen.

Glasspremiär

I fredags åt dottern glass för första gången i sitt liv. På dagisets nallefest. Är det inte ironiskt så säg, att första gången hon serveras glass sker det på den hälsofrämjande förskolan hon går på. Att den är hälsofrämjande betyder bl.a. att där serveras nyttigare mat. (Undrar då vad som serveras på de förskolor som inte är hälsofrämjande?) Jag tyckte att det var sorgligt att inte få vara med första gången hon smakade glass, jag hade velat se hennes reaktion. Bortsett från att jag kan vara lite sentimentalt lagd med sådant, hade jag verkligen själv velat bestämma när hon ska få glass för första gången. Visst hade vi kunnat säga till dem att hon inte skulle få glass. Men får alla andra glass vill man ju att hon också ska få. Så det fick hon. Och sedan fick hon glass en gång till, hemma hos mina föräldrar, dagen efter. Vi tänkte att om hon redan har fått det en gång kan hon väl få det en gång till. Det sockerfria vi har hållt på är ju inte längre sockerfritt, thanks to hennes hälsofrämjande dagis. Jag var så nyfiken på hennes reaktion när hon åt glass, jag kände mig så snuvad på det (sambon tyckte att jag var lite fånig). Så hon fick en liten portion vaniljglass. Hon slukade den snabbt, skedade in stora lass i rask takt. Policyn i fortsättningen kommer att vara att hon möjligtvis får glass eller annat sött i samband med kalas och festliga tillställningar, aldrig annars.

Slösa bort sin tid

Jag blir så jävla arg. På mig själv. När dottern har somnat på kvällarna skulle jag kunna bädda ner mig under röda filten i soffan, med en mjuk kudde under huvudet. Tända några ljuslyktor. Dricka te och äta pepparkakor med mögelost. Läsa bok. Eller läsa tidningar. Eller se på teve eller film. Mejla vänner. För det är dessa saker jag vill göra med min kvällstid. Men vad gör jag? Sitter som fastväxt i fåtöljen med fötterna på ulliga vita fotpallen och slösurfar mig igenom hela kvällarna. Idiot. Timmarna går och kvällen är slut och jag har inte läst ens ett kapitel i min bok. Imorgon ska jag ge mig själv datorförbud. Jag ska det.

Helgen

Vad bra det går med kortare inlägg oftare. Inte. Helgen susade förbi i rasande fart, värre än vanligt. Fullspäckad, vilket helgerna inte brukar vara. Jobb till klockan ett i lördags, sedan Fars dags-middag hos mina föräldrar, en dag för tidigt. Pappa fick Brutus Östlings fotobok Kaxiga fåglar, den är så fin, och vi fick en fantastisk middag. Sedan hem för att åka direkt på tjejmiddag. Hemma vid midnatt, upp 6.30 på söndagen (!) för att åka iväg på ett heldagsevenemang med några kolleger. Sedan var det måndag igen. Dottern förkyld och rosslig, fick stanna hemma från dagis. Jag vabbade halva dagen, sedan kom min mamma så att jag kunde jobba några timmar åtminstone. Idag är det tisdag och dottern frisk nog att vara på dagis, jippie.

Kärlek

Och sedan är evighetsnattningen ett minne blott. I bilen på väg till dagis. På väg till deras nallefest. De har sjungit nallesånger hela veckan. Personalen har inrett ett rum med nalletema, vilket öppnas för barnen på festen idag. Nalltetårta serveras. Varje barn har med sig en nalle hemifrån. Dottern har med sig sin stora bruna nalle med vinrött sidenband i halsen. Saskia heter den. Hon sitter i bilstolen med den i famnen, kramar den och lägger den intill sin kind och säger ”mmmm”. Rosaprickiga strumpbyxeben i nya skor, lite sömn i ögonvrån som jag har glömt att ta bort, pigga stora melerade ögon, hår som doftar Bamsebalsam efter att jag akut varit tvungen att reda ut en tova i det långa nackhåret utan att hinna tvätta det. Hon viftar på benen till Springsteens Human touch. Glädjeropar när jag svänger in på dagisets parkering. Jag tänker att jag aldrig ska klaga mer, över nattningar eller något annat, för hon är min att älska och leva med och inget annat spelar egentligen någon roll.

Sandlådesmitning

Dottern testar sin egna vilja på dagis också, inte bara hemma. Idag fick jag berättat för mig att när de hade varit ute och lekt och skulle in och äta lunch, och hade samlat alla barnen i hallen för att börja klä av ytterkläderna - då smet dottern ut och kröp snabbt som attan till sandlådan och satte sig där och skakade bestämt på huvudet när de sa åt henne att komma in. När de väl fick in henne hade hon vägrat klä av sig. Hon var inte arg, satt bara där och skakade på huvudet och såg nöjd ut. Till slut hade C sagt att alla barnen snart hade ätit upp maten, och då blev det sådan fart på dottern att hon hjälpte C att klä av henne ytterkläderna och sedan åt hon sin lunch och allt var åter frid och fröjd. "Hon är så smart, hon förstår precis allt, hon vet exakt vad hon får och inte får göra", sa C.

C:s filosofi är att man är benhård med vissa saker, viktiga saker som att man inte får stå upp i matstolen. Med andra saker ger man ibland efter, som med att låta henne sitta i sandlådan fast de andra gått in, och i hallen när de andra åt. Om man aldrig ger efter blir barnet likadant, menar hon, ett barn som aldrig kan ge efter. Jag håller med henne. Det är skönt att man kan diskutera sådana här saker med personalen, relationen oss emellan känns lagom personlig.

Babbelmaja

När nattningarna blir två och en halvtimmeslånga, då är jag färdig för hispan, 5-minutersmetoden, boxboll... Mitt tålamod räcker ungefär en timme, sedan är det inte ett dugg kul längre. (Såvida dottern inte är sjuk, då räcker tålamodet så länge det behöver.) Ikväll var det bara prat i evigheters evighet. uppochner uppochner uppochner ... mimmi mimmi mimmi... inte inte inte ... heeej heeej heeej... äpple äpple äpple ... mamma mamma mamma ... bom bom bom Och en massa bokstavskombinationer jag inte kan återge i skrift. Trots att hon var i samma trötthetsstadium som hon brukar vara i de gånger hon somnar på 20 minuter. När jag efter en timme sa till att det var slutpratat började hon suga på sina tår istället. Sedan peka på min näsa, mina ögon, min mun, min haka, mina kinder, min panna, mitt hår, min arm. "Ä dä?" (eller hon säger snarare "o dä?") med ett tonfall som kräver svar. Svarar jag inte upprepas det fler gånger och allt högre. Imorgon är det fredag. Då kommer sambon hem och nattar. Tack för det.

Men imorse var hon världens sötaste. Jag vaknade av att hon satt bredvid mig och lade sin lilla nalle bredvid mig och log och sa "lille" (den går under namnet lillnallen). Och sedan har hon varit världens sötaste flera gånger om idag. Men det hjälper inte när jag ligger där och hon inte har somnat efter två timmar, jag blir så galet trött på situationen då.

Dagens dagisrapport

1. Dottern säger äpple med perfekt uttal.

2. Dottern ställer sig hela tiden upp i matstolen vid måltiderna. De säger till henne, men hon gör om det om och om igen. Flinar bara åt tillsägelserna. Idag hade C efter mer än tio tillsägelser om att hon inte ska ställa sig upp, sagt att hon inte fick någon frukt om hon inte satte sig ner. Hon satte sig inte ner. Såklart inte. Då vore hon inte hon. C hade då lyft ner henne på golvet. "Men hon var lika glad för det, hon kröp bort till rutschkanan", sa C.

Först tyckte jag att det lät hårt, att säga att hon inte får frukt om hon inte sitter ner. Eller snarare hårt att sätta ner henne på golvet. Men sedan ändrade jag mig och tyckte att det är okej. De måste ju få måltiderna att funka, det funkar ju inte med en massa lek och bus när man äter. Och man kan inte stå upp i stolen och käka äpple. Man ska inte stå i stolen överhuvudtaget. Så det är väl rimligt att de gjorde som de gjorde. Hade hon blivit ledsen av att bli nedsatt på golvet, då förutsätter jag att de hade tagit upp henne. Annars vore det inte okej.

Kontrollförlust

Stressiga dagar på jobbet. Att jobba 75% är för lite. Det känns som ingenting. (Men min tjänst är bara 75%, så det finns inget alternativ.) Idag jobbade jag bara till 12. Har nu suttit och besvarat jobbmejl medan dottern sover. Men jag har börjat öva mig på kontrollförlust. Att gå hem utan att göra klart det jag bedömer som egentligen akut. Låta det vänta till nästa dag. Ha en hög med lappar att åtgärda, som borde vara åtgärdade samma dag. Eller dagen innan. Inte ringa till dagis mer än i undantagsfall och säga att jag blir lite sen. Jag gjorde det igår, men har inte gjort det på ett tag dessförinnan. Det är obehagligt, att känna att man inte hinner göra det man ska/vill/borde. Men jag kan ju inte göra mer än det jag hinner under mina arbetstimmar, jag ska lära mig att acceptera det istället för att varje dag leka med tanken att ringa till dagis och säga att jag blir en timme sen. Igår lyckades jag så bra med kontrollförlusten att jag först sent på kvällen kom ihåg att en kollega/kompis skulle komma på middag idag. Det var för sent för att jag skulle hinna/orka leta recept, och på jobbet hann jag definitivt inte söka recept på Tasteline eller Arla eller så. Visste inte riktigt hur jag skulle få ihop det. Men se, det löste sig genom att hon har sjukt barn och vi ställde in. Istället ska dottern och jag gå ut och gå i vackra vädret när hon vaknat och ätit mellanmål.

Vänta!

Som jag otaliga gånger skrivit om är dottern viljestark och krävande. Men det är ju alla barn i den åldern, tänker väl de flesta som läser detta. Och visst, det hör utvecklingen till och ska vara så. Men dottern är lite extra krävande, om man nu ska använda sig av det ordet. De vittnar om det på dagis också, men uttrycker det såklart med andra ord. I veckan berättade de att hon är väldigt högljudd vid matbordet, så fort frukosten/maten/mellanmålet kommer fram börjar hon peka och hojta och vill ha sin mat genast, hon kan inte vänta på sin tur. De säger åt henne att hon får vänta på sin tur, men det har inte hjälpt. Så nu har de börjat med tecken. De gör tecknet för vänta (handflatan upp i luften, som ett stopptecken). Då tystnar hon. Ett ögonblick. Sedan får de göra om det, tills det är hennes tur att bli serverad. Det är en rätt lustig scen att föreställa sig. I grund och botten är det ju skitbra, att hon tar plats och hörs och syns. Jag gillar det, för hon är motsatsen till hur jag var i dagisåldern. Men det funkar ju inte att skrika för att få som man vill direkt, inte när man går på dagis. Och inte hemma heller, i alla fall inte jämt och ständigt, för då orkar inte föräldrarna. Men här har vi inte hittat något sätt att få henne något mindre otålig. Kanske vi ska börja med vänta-tecknet vi också.

Slapp morgon

Sambon kom hem vid 22.30 igår. Sällan har han varit så efterlängtad som då. Avlastning. Han gick och lade sig med dottern, jag satt uppe till halvtvå. I soffan, med dator och bok och tomtete och muffins med chokladbitar. Idag har vi varit vakna sedan 8.20. Jag ligger fortfarande i sängen. Har ätit frukost i sängen, med dörren stängd medan de ätit och lekt och dansat till Massive attack och annat.

När tålamodet brister

När jag först trodde att skrikandet var sovvägran, i torsdags, räckte mitt tålamod inte till. Efter en jobbig vecka då dagarna har varit intensiva och gnälliga och jag inte har haft någon tid för mig själv på kvällarna (eftersom jag fått ligga bredvid henne för att hon inte skulle vakna, som förr i tiden) orkade jag inte med ytterligare en strulkväll. Så jag var ganska irriterad i tonen när jag försökte få henne att sova. När hon totalvägrade bar jag upp henne och satte henne på golvet i sitt rum och sa att hon väl fick leka då om hon inte tänkte sova. Sedan gick jag och satte mig vid köksbordet och tänkte att hon får gnälla en stund bäst hon vill. Det är inte likt mig att bli fullt så irriterad, men nu kändes det som om något slags gräns var nådd.

Och så hade hon öroninflammation. Jag var irriterad på henne, och visade det. Trodde att hon skrek för att hon protesterade mot att sova. Och så hade hon bara ont. Stackars liten. Som hon måste ha undrat varför jag var irriterad istället för att hjälpa henne, trösta henne. Jag har lärt mig en läxa.

Ibland är det svårare att vara mamma än jag föreställde mig. Jag har inte så mycket tålamod som jag trodde. Jag hade det i många många månader, men inte nu längre.

Gnäll & öroninflammation

I torsdags började jag skriva ett riktigt gnällinlägg:

Jobbat i två dagar, men känner mig ännu inte frisk. Huvudvärk, kanske något med bihålorna. Stressar med en presentation som ska vara klar på måndag. Ligger efter med allt på jobbet efter min sjukvecka. Sambon bortrest hela veckan. Dottern extremt krävande. Om det är för att hon är lite förkyld eller att hon är på väg in i separationsångestfasen som brukar komma runt 1,5 års ålder vet jag inte, men något är det. Hon vill knappt leka själv alls. Vill upp i famnen hela tiden, för att strax vilja ner igen. Sedan upp, sedan ner. Ambivalens. Högljudda protester. Allt måste ske på två röda, annars... Jag hatar att det har börjat bli kallt och att jag fick skrapa rutorna imorse och tanken på flera månader med otympliga vinteroveraller som ska kläs på och av dottern flera gånger om dagen, med början trötta och stressiga morgnar gör mig trött. Inga vinterkängor har hon, så det måste köpas snarast. Femhundra jävla spänn för ett Kavatskor i storlek 19, det är ju absurt.. För hjärntvättad som man är är Kavat är det enda man tänker när man tänker barnskor.

Tänkte sedan fortsätta lite till med hur stressad och trött (inte trött som i sömnig) jag är. Att jag kan bli helt matt bara av att det regnar och jag ska bära dotter, två tunga matkassar, ett stort paket från Adlibris och min handväska från bilen - att en sådan sak kan få mig att vilja lägga mig ner på marken och inte röra mig ur fläcken, tyder ju på att jag inte är helt i balans. Men jag hann inte skriva mer och sedan blev torsdagskvällen sådan att jag ångrade att jag beklagat mig över ovanstående saker. Gråt och skrik i 2 timmar vid läggning. Först trodde jag det var allmän sovvägran, sedan fattade jag att hon hade ont någonstans. Antingen av tänder, hon pillade sig i munnen, eller i öronen, hon tog sig lite för ena örat. Hon var rätt nöjd när hon fick vara uppe, så efter 2 timmars sovförsök fick hon vara uppe ett par timmar. När hon väl somnade vid 23 (!), tätt intill mig som också gick och lade mig för att vara nära henne så att hon inte skulle vakna igen, sov hon hela natten. Igår morse var hon som vanligt, så jag lät henne vara på dagis och gick och jobbade. På dagis var hon också som vanligt, verkade inte ha ont någonstans enligt personalen. Men jag kunde inte bli kvitt min känsla av att det var något med örat, så igår kväll var vi på vårdcentralen. Mycket riktigt, ena örat (det hon tog sig för) var inflammerat. Inte kraftigt, men ändå så att hon fick antibiotika. Första antibiotikakuren för henne. Sjuksköterskan varnade för att den sort vi fick med oss hem smakade så illa att det kanske inte skulle gå att få i henne det. Så jag ställde in mig på att idag åka till grannstadens apotek (vårt stängt p.g.a. heldagen) och hämta ut ett pulver med bättre smak. Men ibland blir man överraskad - dottern svalde allt (flera doseringssprutor med granulat upplöst i vatten) utan protest. Och somnade relativt snabbt. Men jag fick ligga bredvid i tre timmar, hon vaknade så fort jag försökte gå ut ur rummet.