Magsjuka

Vi blev magsjuka i fredags kväll/natt. Alla tre. Samtidigt. Stackars lilla dottern kräktes, och det rann ur näsan också, rakt över mina kläder. Sedan behövde jag kräkas och lämnade över till sambon. Senare behövde han kräkas och lämnade över till mig. (Hur sjutton skulle det ha gått om han hade varit bortrest?) Dotter ledsen när hon kräktes, men sedan gick det över och det var som om hon förstod att vi försökte hjälpa henne. Hon somnade jättesnabbt efter varje kräkning. Jag mådde så fruktansvärt illa. Har inte mått så dåligt sedan förlossningen. Vid 2 på natten höll jag för fullt på att köpslå med gud. (Jag är ateist.) ”Gud, om du gör oss friska nu lovar jag att tro på dig resten av livet.” Det gör jag bara när jag mår extraordinärt dåligt.*

Så helgen blev inte som tänkt. Tänkt var att jag skulle få ensamtid hos en kompis i lördags, och att sambon igår skulle få ensamtid hemma med jobb. Av detta blev intet. Men något gott förde sjukdomen ändå med sig. Dottern har sovit som en liten prinsessa. Ingen kamp, inga protester. Hon har kurat ihop sig intill oss och somnat bredvid oss, ibland bara på någon minut. Fantastiskt. I lördags gick hon och jag och lade oss vid 21, somnade snabbt och gick inte upp förrän 11 igår. En enda amning under hela tiden. Nu hoppas vi att det här kan fortsätta fast hon är frisk, att hon på något sätt har lärt sig att det kan vara behagligt och enkelt att somna, att man inte måste kämpa emot och hålla sig vaken. We wish…

Magsjukan kändes som att genomgå något slags rit; som om vi nu verkligen på riktigt är upptagna i småbarnsföräldrarnas skara, efter att ha kräkts alla nästan samtidigt, bytt lakan flera gånger, rotat fram den plastade frottén ur gömmorna igen, duschat nerkräkt dotter, tröstat, spekulerat i var smittan kan ha kommit ifrån…

*Det är inte riktigt på allvar, men ändå…

Sämsta läkaren

1-årskontroll på bvc idag. Jag blev så arg på läkaren. Att hon inte har så mycket vettigt att komma med har jag fått indikationer på vid de tidigare läkarundersökningarna, men vi tog ändå upp sömnproblematiken. Vi beskrev problemet med att det är så vansinnigt svårt att få dottern att komma till ro och sova, att hon gör allt för att kämpa emot sömnen, att hon sover mindre än vad hon skulle behöva.

Läkaren frågade var hon sover. I vår säng, blev ju svaret. Då hade hon genast förklaringen fix och färdig: då blir hon störd av er, det är därför hon vaknar! sa hon bestämt. Förklarade att det inte alls stämmer, när hon väl somnar för natten sover hon många timmar utan att vakna, det är ju främst insomningen som är bekymret.

När vi sa att vi inte vet vad vi ska göra, att vi har försökt det mesta, började hon mumla om att det finns vissa som använder ett slags schema, man lämnar barnet i sängen och går och visar sig i dörröppningen ibland. Såklart, vad annat kunde jag vänta mig än att 5-minutersmetoden skulle föreslås. När jag sa att det finns mycket kritik mot den metoden (och att jag instämmer i kritiken) tittade hon på mig med skeptisk blick och sa att det har hon aldrig hört talas om. Jag vet att den fungerar!, muttrade hon. Jag sa att kritikerna, och jag, menar att den fungerar för att barnet lär sig att ingen kommer när det är ledset, att det ger upp försöken till kontakt. Det svarade hon inte ens på, utan tittade på mig med tom blick, som om det vore jag och inte hon som är idioten.

När vi sa att vi tar oss god tid vid sövningen, att det sker i mörkt och tyst rum och att vi t.ex. vyssjar och sjunger, sa hon att det inte var bra att vyssja för då somnar inte barnet utan vill vara vaket eftersom det händer något när man vyssjar. Hon kan inte lära sig att somna eftersom vi är där. Minns inte exakt allt hon sa, men kontentan av det var att närhet inte är bra vid sövningen. Jag ifrågasatte det såklart.

Hon hade inget att tillföra när vi spekulerade i vad sömnproblemen kan bero på, t.ex. temperamentets betydelse. Vad mer skulle det kunna ha för orsaker, undrade vi. Det vet jag ingenting om, sa hon. Då föreslog jag att hon kunde skriva en remiss till barnkliniken (så att man får prata med någon läkare som kan något, vilket jag inte sa). Ni ska inte gå till barnkliniken för det här, ni kan gå till bvc-psykologen, han kan sådant sa hon då. När jag svarade att vi skulle vilja prata med barnläkare tittade hon på mig och grimaserade på något märkligt sätt (eller om det var tics, inte vet jag). Då fick jag nog. Tittade henne stint i ögonen och sa du grimaserar åt mig, vill du säga något? Då fräste hon nästan till: men vad har du emot psykologer, varför vill du inte gå till honom? Jag blev helt paff och jäkligt irriterad. Sa att jag är socionom* och har stor tilltro till psykologer, men att vi vill prata med en läkare om saken och eftersom hon inte hade något att säga om sömnen blir vi ju tvungna att söka oss någon annanstans. Till slut sa hon, surt, att hon skulle väl skriva en remiss då.

Jag var så arg att sambon fick assistera henne med dottern när hon skulle undersöka henne, jag ville inte prata mer med henne utan pratade med bvc-sköterskan under tiden. När vi skulle gå därifrån och hon och sambon tagit i hand och sagt hej då, tänkte jag att hon inte skulle komma undan med en så taskig attityd. Jag såg henne rakt i ögonen medan jag talade om för henne att jag inte tyckte att det var okej att hon genast antog att jag hade något emot psykologer, att hon ifrågasatte att vi ville prata med läkare, att hennes bemötande var dåligt och att jag tycker att hon ska tänka på det i sin fortsatta kontakt med föräldrar/patienter. Hon var tyst nästan hela tiden, fick bara ur sig ett jaså, tycker du det? I ögonvrån såg jag att bvc-sköterskan stod och smålog. Visste inte hur jag skulle tolka det. Jag vet sedan förut att hon också förespråkar 5-minutersmetoden, vi har haft våra diskussioner om det. Men när hon senare kom ut i väntrummet för att kolla så att dottern inte fått någon reaktion av sprutan, sa hon att hon höll med mig om att läkarens bemötande var dåligt.

Funderar nu på att byta till det privata bvc som finns här i staden. Har noll förtroende för den här läkaren (som inte ens är barnläkare) och vill inte träffa henne vid framtida läkarundersökningar. Har hört andra som är missnöjda med henne, av andra anledningar.

Lämnade bvc arg men nöjd. Nöjd med att jag sa ifrån, på ett sansat sätt trots att jag var så förbannad. Jag är bra på sådant, har det med mig hemifrån. Ska se till att dottern också blir det. Att hon vågar protestera och hävda sina rättigheter, att hon inte accepterar dåligt bemötande från inkompetenta och otrevliga människor.

*Men arbetar inte som det längre.

Socker eller ej

Tills för några dagar sedan var jag stenhård; dottern skulle inte få smaka någon sötad tårta på sitt födelsedagskalas. Vi skulle göra en pannkakstårta till henne, med grädde och jordgubbar. Jag blev helt paff när alla andra i föräldragruppen skulle ge sina ettåringar tårta på födelsedagen. Att det till och med var viktigt för dem, att det verkade ha ett starkt symbolvärde. Men så för några dagar sedan, när jag begrundade det faktum att de på förskolan hon börjar på om ett par månader serverar sötsaker vid födelsedagar och högtider, då kändes det plötsligt inte så jäkla viktigt längre att ettårsfirandet måste vara helt sockerfritt. Så jag bestämde mig (i samråd med sambon) för att hon skulle få äta av vår tårta. Men se, hon ville inte ens smaka. Och då var hon ändå hungrig, för strax efteråt åt hon en halv burk teriyakikyckling med god aptit. Utmärkt. Erbjuden sötsaker, men fick inte i sig något socker. Sockerchocken får alltså vänta till hösten.

Midsommarhelgen

Det luktar friskt av regnig asfalt och grönska utanför altandörren. Sambo och dotter är ute på promenad. Jag sitter vid köksbordet och dricker en Staropramen och lyssnar på Foo Fighters, Hellacopters och Patti Smith på hög volym.

Idag har vi haft 1-årskalas, lite i förskott. Med närmaste familjen bara, tycker det blir roligare att göra något större nästa år då hon är större. Vi hade trevligt och åt god lunch och mitt livs första egenhändigt gjorda tårta (undantaget dajmtårtor, chokladkakor och liknande). Fina presenter till dottern. Bobbycar, Brio-tåg, sötaste Sia-stolen, kläder, leksaksmobil, mjukiskanin, träbokstäver (hennes namn), klädhängare m.m.

Värsta stressen innan gästerna kom. Stumpan sov nämligen i drygt 2,5 timme under sin förmiddagslur. Hon brukar oftast bara kunna sova 30 minuter. I bästa fall en timme. Nu sov hon bredvid sambon och jag ville inte väcka men kunde heller inte göra saker som lät för mycket, eftersom hon är så lättväckt. Frågan är om hon håller på att bli sjuk, det är så extraordinärt att hon sover så länge, det har bara hänt ett fåtal gånger i hennes lilla liv. Sömnstrulet tär ganska mycket nu. Vi har börjat tjafsa en hel del om hur vi ska hantera det, vi är inte överens om vilket som är det rätta sättet.

Midsommarafton firade vi med släktingar i sommarstuga. Med traditionsenlig mat och trevligt umgänge och regn och hagel utanför, sedan lite sol. Dotterns två sysslingar var där. Flickan är drygt ett halvår äldre än dottern. Det kommer att bli så roligt om något år, då åldersskillnaden knappt kommer att märkas.

Imorgon är det måndag och jobb igen. Denna helgen har jag inte längtat till jobbet alls, som jag brukar göra på helgerna. Men det blir helt okej att gå dit imorgon, ändå.

Nallefärger

Vykort från förskolan dottern ska gå på. De hälsar välkomna till inskolningen. Mycket trevligt. Men bilden! Vykortet föreställer två nallar. Pojknallen har fluga och hatt. Ljusblått. Flicknallen har blommor i hatten och en handväska. Rosa.

Nåja, när vi rangordnade de tre förskolor vi besökte tyckte vi att andra faktorer var så mycket viktigare än genusarbete, så den förskola som arbetade mest med genus valde vi i sista hand, och en av de två som inte arbetade med det på småbarnsavdelningarna blev vårt förstahandsval. Och jag ska inte bitcha om det här vykortet, absolut inte. Jag kommer att vara helt fokuserad på att få dottern av trivas och må bra på förskolan, och hennes trivsel påverkas inte av om nallarna har rosa eller ljusblå kläder. Men det stör mig, det gör det. Och i framtiden kanske jag skulle ta och försöka komma med i föräldrarådet, och försöka påverka på det viset. Till dess får jag väl nöja mig med att båda nallarna vinkade och log, inte bara flicknallen.

Djur igen

Jag blev så förtjust i hembygdsparken att jag när jag slutade tidigt igår tog med mig dottern dit igen, medan sambon var hemma och städade. Det är flera mil dit, men jag kommer nog ändå att åka dit ofta i sommar. Perfekt sysselsättning att gunga (dottern är jätteförtjust i det) och titta på djur och fika/äta. Igår var fåglarna, hönorna, hjortarna och grisarna favoriter.

De två dagar vi har varit där, har dottern haft extremt svårt att somna, hon vill bara prata (munnen går i ett) och leka i timmar i sängen och blir rasande, verkligen rasande, när man lägger henne ner. Funderar på om det delvis kan bero på alla nya intryck, alla djur hon har sett.

Djurparkspremiär

Utflykt igår. Till en hembygdspark. Tittade på hästar, getter, fåglar, kaniner och andra djur. Fåglarna och hästarna var nog dotterns favoriter, om man ska döma av antalet ”dä?” och pekanden. Det ska bli så roligt att göra utflykter i sommar, att visa henne en massa saker. Det kommer att bli en stor kontrast till förra sommaren, då vi bodde i amningsfåtöljen och knappt var utanför dörren på dagarna. Förra sommaren då hon vägrade barnvagn, så att barnvagnspromenader inte var att tänka på. Förra sommaren då jag satt ute i solen i mindre än fem timmar totalt efter att hon fötts. Förra sommaren då hon var så liten och ledsen och arg och hade så mycket magont. Tack gode tid för att tillvaron nu är en helt annan än då.