Guldstunder

Jag var nära tårar när jag pratade i telefon med sambon i förmiddags. Och imorse när vi vaknade orkade jag knappt gå upp. När dottern åt frukost placerade jag stolen vid diskbänken, så att jag kunde passa på att diska i lugn och ro. Själv struntade jag i frukost, trots att jag var hungrig. Men mitt i det jobbiga glänser det till, flera gånger om dagen, med lyckliga stunder. Skratt och sång och kramar och pussar och förundran över hur smart hon är. Och sällsynta stunder då hon har ro att sitta i mitt knä och läsa bok. I förmiddags säkert tio minuter, det var vansinnigt mysigt. Sedan dansade vi till Everything beautiful must die, som Soundtrack of our lives spelade i fyrans morgonprogram. Jag dansade med henne i famnen och jag sa att sångaren heter Ebbot och då sa hon Ebbo! och sedan ville hon ner och dansa själv, medan jag höll hennes händer dansade hon sin nya jogga på stället-dans. Jag tappar tålamodet flera gånger varje dag nu, säger ifrån med hög och irriterad röst. Men mångdubbelt fler gånger om dagen kramas vi och jag säger att jag älskar henne och att hon är fantastisk. Jag har faktiskt aldrig känt mig som en så usel mamma som denna veckan. Och det är inte bara en känsla, det är sanningen. Men jag tror att jag fortfarande är tillräckligt bra. Det får räcka så just nu.