Lunk

I onsdags fick jag kapitulera för... vad det nu är jag har, svininfluensa? och inse att det inte blev någon bokmässa för mig i år, och inget jobb på hela veckan. Jag går här i lägenheten i stilla lunk, dag efter dag. Ibland är jag rastlös och grämer mig över att jag är sjuk, ibland tycker jag att det är mysigt att vara hemma och bara ta det lugnt, åtminstone när värktabletterna kickat in och värken i kroppen blir uthärdlig. Ser till att bädda sängen och duscha när jag går upp, vill inte tillbringa dagarna i sängen, känner mig bara sämre då. Är mest parkerad i soffan med dator, tidningar, bok och på kvällarna lite tv eller Wallander-filmer. Igår röjde jag upp i klädkammaren och sorterade barnkläder som svämmat över alla brädder. Fann, efteråt, en närmast pervers njutning i den perfekta ordningen i byrån, över förvaringskartonger för sommarkläder, för kommande storlekar, för kläder att spara. En kasse för kläder jag har ute till försäljning nu. Två kassar för kläder som ska säljas i nästa omgång, när jag nu orkar ta tag i det... Efter sorteringen gick jag runt med en kopp te och beskådade mitt verk och bara njöt. Man skulle kunna tycka att det är futtigt och smått, men större än så behöver det inte vara i denna hemmatillvaro. På måndag vill jag vara frisk och ge mig ut igen.

Telefonsamtal

Hej mamma! Jag är i Stockholm nu, med pappa och farmor. Jag har fått ballonger! Jag kastade en boll på farmor, ha ha. Vi ska gå och gunga nu, och åka kana. Puss puss, hej då mamma!

Sjukdag

Frukost: nyponsoppa, skorpa och värktablett. Är sjuk. Grämer mig över karensdag och att jag inte kan jobba och är mycket orolig för att jag inte ska bli frisk till torsdag och kunna åka till bokmässan. Men för att fokusera på det positiva: det är mysigt att läsa DN länge och höra regnet smattra på fönsterbrädan. Och jag sov bra större delen av natten. Öppet fönster och lagom svalt och när jag vaknade räknade jag slagen från rådhusklockan: 9! Så länge hade jag sovit fast jag lade mig tidigt.

Skärpning

Det här börjar urarta, det här är världens tristaste blogg. Man ska inte ha en blogg om man inte orkar hosta ur sig mer än något enstaka inlägg i veckan. Meningslöst. Nu skärper jag mig eller lägger ner. Det är inte det att jag inte har lust att blogga. Ofta blir jag förvånad när jag inser att det var många dagar sedan jag skrev något, för det känns som om jag har skrivit mer, men det har bara skett i mitt huvud...

Sker i min kropp just nu gör magsjuka. Någon sorts, kanske är det introt till en influensa, för jag känner mig begynnande sjuk på andra sätt också. Det var så typiskt. Jag längtade efter ny arbetsvecka, som jag faktiskt alltid gör numera. Klockan 7 skulle jag vara på jobbet. Inte för att jag behövde, utan för att det är så mysigt att någon gång ibland komma så tidigt. Dricka te eller varm choklad framför datorn och komma igång lite långsamt innan någon annan människa talar till en. Men sent igårkväll blev jag magsjuk.

Jag är ensam. Sambo och dotter åkte till Stockholm igår. De ska vara borta ända till lördag. Den långa tiden gör att det inte alls känns sådär pirrigt lyxigt som det har gjort de tre gånger jag varit ensam en-tre dagar. Vetskapen om att saknaden kommer att vara mycket stor i slutet av veckan, gjorde att det redan igår var mer saknad än vad som är "normalt" dag ett utan mitt barn. Men hon trivs med pappa och farmor i Stockholm och det är det enda viktiga.

Vardagsäventyr

Ikväll kommer min sambo hem. Flyget landar vid 22-tiden. På tok för sent att hålla dottern vaken så länge. Och inga allmänna kommunikationer hem vid den tiden. Så jag och dottern ägnade idag inte mindre än 3 timmar åt följande:

köra drygt 3 mil till flygplatsen, parkera bilen där så att sambon kan köra hem ikväll*
åka flygbuss
svettig 20-minuters promenad i värmen
vänta på tåg som var en halvtimme försenat
åka tåg
åka buss
promenera hem

Ett litet vardagsäventyr! Första tågresan för dottern. Vi hade ingen platsbiljett. (Själva resan kostade 58 kr. Platsbiljett hade kostat ytterligare 60 kr. Mer än själva resan. Det tyckte jag var så sjukt att jag vägrade köpa det, för principens skull.) Inte en ledig plats i vagnen. Drog ett djupt andetag och ställde in mig på att vi skulle få tillbringa en halvtimme stående. Men då reste sig en ängel långt bort i vagnen, en kille i 25-årsåldern, och lämnade sin plats till oss. Så tacksam man kan bli. Vi hamnade mitt emot en trevlig kvinna med en hundvalp, och lyckan var gjord. Dottern var charmig, som vanligt, och folk intill pratade om hur de längtade hem till sina barn när de såg/hörde henne.

En kul grej: När vi väntade på tåget kom en kvinna gående, klädd i en kofta med en gigantisk tygapplikation i form av en blomma. -Titta mamma, en kissekatt!, ropade dottern. När kvinnan passerade oss utbrast dottern: -Nej, det var ingen kissekatt, det var en blomma!

Igår var vi på Ikea. 12 mil i bil. Mysig fika på Ikea. Lite lagom shopping. Inte så mycket folk. Riktigt mysigt.

*Vi funderar på att kanske köpa en bil till. Det vore fint att ha i lägen som detta...

Pampers & genus

Mejl från Pampers idag; "Ditt barn, 27 månader". Brukar sällan läsa de där mejlen. Idag gjorde jag. Och höll på att explodera.

ATT BYGGA UPP EN JAG-KÄNSLA I två- till treårsåldern leker pojkar och flickor fortfarande på ungefär samma sätt, och bryr sig oftast inte om vilket kön deras lekkamrater har. Just nu baserar barnet huvudsakligen sin identitet på positionen i familjen, banden barnet skapat till andra och de begynnande tankarna och känslorna. Identiteten har mycket lite att göra med pojkar och flickor. Vissa aningar om kön kommer dock att märkas de närmaste månaderna. Många små flickor börjar under sitt tredje levnadsår visa små förändringar i sina lekaktiviteter och gillar att härma sina mammors rörelser och reaktioner. Pojkar, å sin sida, börjar prova på den mer stökiga, ljudliga och energiska sidan av manligheten. Men detta varierar mycket, och en flicka som talar med och sjunger fint för sin docka ena minuten, kan mycket väl krascha bilar och tåg mot varandra i en seriekrock i nästa. Inte desto mindre utvecklas dessa typer av stereotypa beteenden. Inom ett par år kommer barnets könsidentitet bestämma de flesta av valen. Njut därför så länge det varar av det faktum att din lilla pojke ännu tycker lika mycket om rosa som blått, och bry dig inte om ifall det är flickor eller pojkar som kommer över och leker!

Det är ju helt vettlöst att skriva såhär, vad är det för människa som har formulerat denna text? Inte ett ord om att man som förälder kan försöka dra sitt strå till stacken för att dessa könsstereotypa beteenden inte ska utvecklas. Njut så länge det varar, för sedan är det kört, liksom... Bry dig inte om ifall det är flickor eller pojkar som kommer över och leker. Nähä, så det ska man börja bry sig om sedan?

(Och vad har förresten texten att göra med rubriken "att bygga upp en jag-känsla".)

Åh. Om jag orkar ska jag mejla och be dem förklara. Om jag orkar. Och om jag orkade skulle jag sortera papper. Slänga en del och sortera in resten i mappar i pärmar. För att få samma perfekta ordning som jag har på mina papper på jobbet. Här hemma är det kaos. Om jag orkade skulle jag även ta tag i att sälja barnkläder på Tradera. Åtminstone märkeskläderna som kan ge lite pengar. Polarn & Pyret-jackorna kan man ju få några hundra för. Och Me Too-overallerna. Men jag oooorkar inte, det är så mördande tråkigt.

Masspsykos

Bläddrar i inredningstidningar. Är så trött på: Lantlig charm. Shabby chic. New England. Ser jag ett avskavt vitt rustikt bord till eller en Newport-kudde med amerikanska flaggan så kräks jag.

Spindelprat

Lilla sötan. Hon är så underbar. Allt hon pratar om, allt som rör sig i hennes lilla huvud. Precis när hon verkade vara på väg att somna ikväll, öppnade hon ögonen och tittade på mig. Och sa: "Mamma! Det var en spindel på dagis. I taket. Den satt där uppe. Det var en långben. Den hade varit ute och druckit vatten."

Bra dag

Lugn morgon, började jobba 10. Kul grejer på jobbet. Nutrilett-lunch hemma i trädgården, i stekande sol, cirka 27 grader varmt. Läste ut Inger Frimanssons senaste bok, Råttfångerskan. Hon är drottningen av psykologiska thrillers, helt klart. Hämtade dansande dotter på dagis. Skjutsade sambo som rest iväg till Lissabon för konferens resten av veckan, lyx för honom. Lilla älsklingen somnade 18.10, lyx för mig.

Förtydligande

Ett litet förtydligande till förra inlägget, det med rubrik Hot. Jag tror att barn i vissa åldrar (den s.k. trotsåldern i tvåårsåldern t.ex.) kan slåss och vara "dumma" mot andra barn ibland, utan att de för den skull har kassa föräldrar. Självfallet. Så man ska inte skuldbelägga föräldrarna för det. Men, jag är övertygad om att om barn i sin vardag ofta utsätts för hot och kränkningar (vilket det ju otvivelaktigt är frågan om när man säger till en tvååring att den kan bli satt ensam i bilen om den inte lyder) , så får det konsekvenser. Negativa. Mer eller mindre. På ett eller annat sätt.