Dramatisk dagislämning

Inser hur förskonade vi har varit från jobbiga dagislämningar. Tre gånger veckorna efter inskolningen var dottern ledsen. Två gånger slutade hon gråta så fort jag var utanför dörren, tredje gången tog det några minuter. Förutom dessa gånger har hon alltid varit glad och nöjd då vi har lämnat henne. Men så idag. Stort trauma. Jag grät förvisso inte när jag åkte därifrån, men minnesbilderna av hennes gråt och skrik har plågat mig under dagen.

Ordinarie personal var borta några timmar under förmiddagen idag, istället var två personal från en annan avdelning där. När vi kom hade inga andra barn kommit. De två i personalen står inne på avdelningen tillsammans med en specialpedagog. De hälsar, men ingen kommer ut i hallen för att ta emot. Jag klär av dottern och går in med henne (brukar bara lämna i hallen). En av personalen är trevlig och säger att hon bara ska gå in på sin avdelning en snabbis. Specialpedagogen hälsar och går iväg. Den andra personalen svarar i telefon. Jag går in och sätter mig och leker med dottern. Det märks genast på henne att hon inte är nöjd med att ingen ordinarie är där. De närmaste minuterna lämnas tre barn. Vikarien som pratat i telefon tar emot de barnen, vinkar i fönstret (fast det är föräldrarna som får ta initiativ till det, hon gör det inte). Jag påpekar efter ett par minuter att hon kan ta dottern så att jag kan gå, och så att vi kan vinka i fönstret. Hade jag inte gjort det hade vi väl suttit där fortfarande… När hon lyfter upp dottern blir det stort drama med högljudda protester, skrik och tårar. Jag säger att jag kommer att ringa när jag kommit till jobbet, för att kolla så att hon slutat vara ledsen. När jag går mot hallen ringer telefonen. Då svarar hon i telefon trots att hon har min storgråtande dotter i famnen. När jag tar på mig skorna ser jag plötsligt hur dottern nästan trillar ner på golvet, efter att slitit sig ur personalens famn. Tack och lov kommer då den andra personalen (som verkar mycket trevligare) tillbaka från sin avdelning och tar dottern i sin famn. Dottern är fortfarande smått hysterisk. När jag vinkar genom fönstret ser jag hennes tårar spruta och hon sträcker sina armar mot mig. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå in och hämta henne, och sedan låta henne vara hemma under förmiddagen tills ordinarie personal skulle vara tillbaka. Men bestämde mig för att åka till jobbet, jag tänkte att om jag går in är det ju lite som att signalera till dottern att jag tar henne därifrån för att det är dåligt att vara kvar där med okänd personal, jag vill ju visa henne att jag är trygg med att lämna henne där med annan personal. Men hade hon inte slutat gråta när jag ringde, då hade jag tagit hem henne. Jag fick ringa i 20 minuter innan det slutade vara upptaget. (Vilket innebär att en av personalen var upptagen i telefon så länge, och att det i praktiken då bara var en personal där med alla barn. Avdelningarna på dagis svarar i telefon en vecka var. Man kan ju tycka att en dag då all ordinarie personal är borta från en avdelning borde de kunna ordna så att någon annan avdelning svarar i telefon.) Då hade hon slutat gråta och satt och läste bok med den trevliga personalen.

Jag är så upprörd för att:
1. Ingen kom ut i hallen och tog emot dottern, trots att de hade tid eftersom hon var första barnet.
2. Personalen prioriterade att svara i telefon trots att hon hade ett storgråtande barn i famnen. Det är ju bara att strunta i telefonen och låta dem ringa upp igen.

Ska ta upp detta med ordinarie personal (kunde inte göra det idag, sambon hämtade). Konstigt nog är jag inte alls nervös för det, trots att jag fortfarande inte ”vågat” ta upp det här med att dottern luktar av personalens parfym när man hämtar henne.

Jag fattar inte hur man orkar om man har ett barn som ofta är ledset vid lämning, jag kunde inte koncentrera mig på att jobba förrän jag kommit fram på telefon och fått veta att dottern lugnat sig. Vilken himla tur vi har att hon alltid är så glad över att komma till dagis, hon glädjeropar varje gång vi svänger in på parkeringen.