Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtalet gick bra. Inget direkt nytt sades, men det var intressant att få en sammanfattning av pedagogens (hon som inskolade, dotterns favorit) syn på dottern. Vi fick höra att hon ser vår dotter som genomtrygg, och det är nog det som värmer allra mest, att vi har lyckats göra henne till ett tryggt litet barn. Hon sa att hon har humor, är rolig, charmig, bestämd, oerhört smart, väldigt snäll, alltid glad, kramig. Hon äter bra och mycket, tycker om att vara ute, somnar snabbt. Hon har lärt sig att vänta vid matbordet, vilket var ett problem tidigare i höstas då hon högljutt krävde att få mat först av alla. Det problem som finns, även om hon inte formulerade det som ett problem, är att dottern ibland reagerar starkt på vikarier och andra. Hon kan gråta och skrika och bli väldigt upprörd om hon ska vara med någon annan person än den hon själv väljer (=ordinarie personal), även om ordinarie personal finns i närheten. Det här har vi fått rapporter om tidigare, så det var inget nytt. Jag har inte kunnat låta bli att fundera på om hennes starka protester kan beror på någon slags otrygghet. Men det menar pedagogen att det inte alls gör, i dotterns fall. Hon menar att det dels är en naturlig fas nu kring 1,5-årsåldern, dels att dottern är mycket bestämd och väldigt tydligt visar vad hon vill och inte vill. Och så är det ju, och har alltid varit.

När vi (både jag och sambon var där) var klara med samtalet kikade jag in i rummet där dottern sov, genom fönsterglaset. Såg att hon låg med öppna ögon och drog snabbt tillbaka huvudet för att hon inte skulle se mig (tänkte att hon kanske skulle somna om, som om det nu skulle hända, jag måste ha fått hjärnsläpp). Men hon såg. "Hej hej!" hördes det glatt inifrån rummet. Vi gick in och där låg hon i bara blöjan under en filt, på en stor madrass, med sin dingliskossa som snutte. Så mysigt att se henne nyvaken på dagis. Om man ändå hade fått se henne på dagis, betrakta i smyg eller se på webbkamera eller något, vad underbart det vore!