Boxboll

När jag var på föreläsning med Lars H Gustafsson berättade han att hans mamma ibland brukade krypa in i barnens lekhage och krypa ihop och skrika att de skulle lämna henne i fred, att hon var ett farligt djur. Och att han och hans syskon fascinerade hängde över kanten på barnhagen och betraktade henne tills hennes utbrott var över. (Ungefär så, jag minns inte ordagrant hur han uttryckte det.)

Ungefär där befinner jag mig nu, att jag skulle behöva den där hagen. Snoret rinner, halsen värker och dottern totalvägrade att sova middag idag. Hon bara pratade, sjöng, lekte med kramdjuren, klättrade på mig, ropade "mami" (hon har börjat säga det istället för mamma, det är så sött). Efter två misslyckade försök under eftermiddagen längtade jag efter en boxboll. Att inte ens få en timme för mig själv när hon sover, när jag är i det skick jag är nu, det går knappt. För att avreagera mig gick jag in i badrummet och kastade saker omkring mig. Blöjor, handdukar och kläder. Så att det skulle vara ljudlöst, för att inte skrämma dottern. Det hjälpte inte. En lång dusch hjälpte lite.

På tisdag kommer min sambo hem. Det är tur det.